Miss Lily

Ja, vart ska man börja att berätta om sin första tid här i den lilla staden St. Lucia med omnejd?

Jag har nu spenderat en hel månad här och det har gått så otroligt fort att jag knappt kan fatta det.

Vårt hus

Stranden 20 min från mitt hus

St. Lucia är en stad med 400 permanenta invånare, väldigt turistinriktad så de flesta som bor här är guider eller B&B-ägare etc. Staden var en av de sista som lämnade Apartheid vilket gör att det finns mycket rasism kvar bland invånarna, mina kollegor säger att för bara 4 år sedan stoppades de mörkhyade i dörren på många restauranger och barer.

De har kommit långt på bara de sista åren och än så länge har jag inte känt av mer än att de flesta inte förstår varför vi åker ut till zulu-byarna och hjälper dem. Jag tycker det är härligt att se de yngre umgås i blandade folkgrupper när vi har varit ute och det kan låta lite befängt men här får man helt enkelt bli varm i hjärtat om en vit skakar hand med en färgad. Det finns fortfarande mycket spänningar. Än så länge har jag inte hamnat i jobbiga situationer med det men vi får se..

Det som är jobbigt är att oavsett vad vi tycker är det svårt att förändra mentaliteten på något som funnit så djupt rotat hos dessa människor. På båda håll faktiskt, det är inte alltid bäst att vara vit här heller, varför vi inte befinner oss i zulubyarna efter mörkrets infall. Vi får helt enkelt vara nöjda med små steg i rätt riktning, annars blir jag galen här nere.

Staden ligger mellan havet och en flod, vilket gör att vi har flodhästar gåendes på gatorna.

Och nej, jag skojar inte..

Hade en ganska skrämmande upplevelse min första vecka när jag och en volontär gick hem från att ha handlat. Det som skrämmer mig är att vi har så få lampor på gatan att jag inte såg den först..

En stor flodhäst ca 30 meter från oss. Vi såg inte vilket håll den gick så vi gick fort åt andra hållet och hoppade in i första bästa trädgård (de flesta har höga stängsel så vi fick gå ett tag). Jag fick ringa Michelle för att försäkra mig om att vi inte bara varit paranoida, men det visade sig att vi hade rätt, en flodhäst stod och letade gräs utanför vår grind. Vårt hus ligger mittemot en bit gräs som tidigare var fritt att beta för hipposarna men nu har någon köpt marken och stängt in gräset med en mur.

Mina kollegor och jag gåendes på Hippo highway

Hippos är det djur som dödar flest människor per år, säkerligen för att man inte tror att de är så snabba och farliga som de är, de ser ju faktiskt ganska gulliga och långsamma ut! Som tur är har vi dock inte krokodiler krälandes i närheten, de är ca 1km bort. =)

Eftersom staden är så pass liten som den är finns det inte överdrivet mycket att göra här om kvällarna men vi går ut och äter efterrätt eller dricker en drink lite då och då på samma ställe varje gång,

vi har lördag kvällar och söndag lunch att äta ute på och eftersom det är lite turistigt här så finns det ca 10 restauranger att välja på.

En bar med dansgolv har de till och med. Men det blir mest Braai (grill)-kvällar här. Jag har fått lite vänner genom min volontärkoordinator och hennes pojkvän vilket är ett trevligt genombrott i vardagen ibland, ett par bor ute i skogen och att ha Braaikvällar där är helt underbart!

Jag ska försöka att förklara våra projekt i tur och ordning under de kommande dagarna här på bloggen men för att snabbt ge en beskrivning är vårt projekt uppdelat i två olika, ett community och ett medical outreach.

Community fokuserar på föräldrarlösa barn och HIV utbildning och Medical är engagerat i byarnas patienter som inte kan komma till klinikerna lika lätt som andra och olika stödgrupper för de HIVdrabbade.

Ca 80% har HIV i dessa byar så det är ett gediget arbete med alla åkommor dessa människor får efter att de drabbats av AIDS. Tuberkulos, diabetes och många sorters cancer vilket gör att de förlorar ben och armar är ganska vanligt.

Jobbet är som ni kanske förstår ganska intensivt ofta.

Min kalender är inte lika tom som när jag kom hit om man säger så.. =)

Den enda dagen är aldrig lik den andra och utmaningarna kan vara allt från att göra schema varje vecka, se till vart alla volontärer ska bo etc. till att som förra veckan ha en genomgång med alla om att vattnet hade stängts av och vi inte visste när det skulle komma tillbaka då det dröjde några veckor förra gången det stängdes av. 

Jag har varit allt från bilmekaniker när jag och min volontärkoordinator Alanna bytte däck på bilen två gånger på en dag, till vaktmästare som bytte toalettsits. Därimellan är jag administrativ chef över projekten, ledare över Alanna, de två projektkoordinatorerna Nokwethemba &Shwele som ger mig både skratt och gråt över kulturkrockarna vi möter tillsammans, kokerskan Nonhlahla, städerskan Mumsy och vaktmästaren Zakhele och ovanpå det allt som oftast mamma till de yngre volontärerna som kommit utomlands för första gången.

~~~Nämnde jag att jag ÄLSKAR DET? =)

Vlekkie som har fått en ny mamma i mig =)

Nokwethemba & Shwele

Det finns mycket ansträngande med jobbet men mycket glädje och mycket tänkvärda tillfällen.

Jag får många tillfällen att åka ut på helgutflykter med volontärerna och det som stundar är en trip ut till elefanter som interagerar med människor och ett gepard-rehabilitetscenter. Helgen efter blir det nog surfing och därefter hoppas jag få följa med till mozambique på delfinsimmning.

En tur genom Isimangaliso National park, 10 min härifrån

Att läsa volontärernas feedback varje vecka ger mig gåshud när jag ser hur mycket som förändras i deras tankesätt under deras tid här. Varje gång man får höra ett barn kunna ABCvisan dagen efter vi lärt ut det eller höra någon säga Ngiyabonga (Tack) med tårar i ögonen efter att vi varit ute hos dem. Det ger så mycket! Varje litet ögonblick vi kan göra en persons liv lite lite bättre räknas.