Miss Lily

Ännu en underbar helg förbipasserad, i lördags var det dags för rugbymatch!
Sydafrikanska Springbocks mötte australiens Wallabies och vårt hus hade en braii innan matchen för att ladda.
 Vi blev ganska många på braiien, runt femtio personer och det grillades, skålades och målades ansiktsmålning som förberedelser för matchen. Solen sken och det fanns inte mycket att klaga på!

Matchen var underbar, vi vann såklart! En härlig känsla, ännu en upplevelse som fick en att känna att man var i Sydafrika när grabbarna ställde upp och hela arenan sjöng nationalsången. (jag har fortfarande inte lärt mig den ska jag erkänna) Mäktigt! Efter matchen gick alla hem till oss igen och det blev ännu en braii. Denna slutade inte förrän långt inte på natten.

Dagen efter åkte jag ut till en av stadens kåkstäder för att fira Womens Day. Vi var två minibussar av internationella studenter som fick vara med när kvinnor och barn uppträdde med sång, dans och drama.
Det kändes otroligt obekvämt att komma dit, jag har aldrig varit mycket för turist-saker men för säkerhetens skull finns det inget annat sätt att åka ut till kåkstäderna om man inte känner någon som bor där.
Vi slussades först in till ett inhängnat område där barnen satt och ritade och skulle visa upp sina konstverk och det var bara konstigt obekvämt. Vi vita kommer och tittar på de som om de är djur i bur..det kändes verkligen så i början, men vi gick runt lite utanför istället och hälsade på barnen som kom fram och när showen väl började kändes det bättre då majoriteten av publiken faktiskt var invånare i kåkstaden. Det blev en härlig stämning och barnen var superduktiga.

Efteråt åkte vi till att ställe som hette M´zolis som är en braiirestaurang i utkanten av kåkstaden dit de flesta åker till på söndagar. Galet roligt! Man äter grillkött med händerna samtidigt som man dansar till lokal musik. Helt underbart!
Dit åker vi lätt igen!

Det är helt chockerande att se vissa bostäder i kåkstäderna.. Att sitta och titta ut på misären som finns, familjer som bor i plåtskjul, barnen som har gjort fotbollar av plastpåsar de hittat och leksaksbilar av ståltråd.
De flesta har ju det ändå helt okej, om man mäter med deras standard men det når ända in i själen att se vad som åker förbi ens fönster när man kör där.
Man blir äcklad av människor som har pengar och inte delar med sig, efter att ha sett vilken fattigdom det finns.. Människor som köper materiella ting för tusenlappar för mycket, när de i stället kunde skänkt de tusenlapparna eller miljonerna till folk som verkligen behöver dem.
Men vad vet jag.. man kanske verkligen behöver köpa en bil för flera miljoner, eller en klänning för tiotals tusen..
Man kanske inte överlever annars.. Åh vilken orättvisa det finns..