Miss Lily

Jag får ursäkta den långa frånvaro som jag haft från bloggen.

Det har varit en minst sagt utmanande period av 6-7 veckor sedan jag kom tillbaka

från min semester i Sverige.

 

Det var tufft nog att komma tillbaka och försöka sätta sig in i allt arbete igen

efter en omtumlande känslosam sista vecka hemma.

Jag kastades ganska snabbt in i det och hade 1½ vecka på mig före min projektledare

åkte hem i 3 veckor för sin semester.

Allt gick bra och jag hade bra fotfäste när hon väl lämnade mig och vol-koordinatorn åt vårt öde.

Vi hade en vecka av vanligt arbete där vi fick hantera några små plan b och c, fick superbra feedback att allt verkar så strukturerat även när sådant händer och det kändes bra!

Därefter började vi bygga vårt daghem Inkanyezi Créche! Vi har väntat på detta i 2 år och äntligen hade vi tillräckligt med pengar och rätt tillfälle att bygga på!

Innan dess var allt lugnt och jag var beredd på att jobba extra hårt med byggarna för att daghemmet faktiskt skulle vara klart till vår stora öppningsceremoni tre veckor efteråt.

Vad jag inte var beredd på var att få fixa till saker som de sa skulle finnas men inte fanns där, ringa stup i kvarten när mina volontärer inte hade något att göra för att byggarna var någon annan stans eller rökte för mycket av "olagliga cigaretter" eller helt enkelt hade "glömt cementen idag"!

Trots samtal varje dag och dubbelkollande blev det fel flera gånger och det var med nöd och näppe det gick som det skulle varje vecka.

 

Tre dagar efter starten av byggandet ringde min chef och berättade att vårt projekt uppe i Mozambique inte kunde fortsätta på grund av immigrationsproblem och att hela deras projekt nu skulle flytta ner till vårt. Jag skulle få en ny team-medlem, 6-16 nya volontärer den nästkommande månaden, vi behövde ett nytt hus för dem att bo i, minst en till bil att ta dem ut till projekten, två nya projekt koordinatorer och en sjuhelsikes många fler aktiviteter varje dag. Alla våra högsäsongs aktiviteter som vi planerat för Juli och Aug räckte nu till mitten av Juli med de nya volontärerna inkommande och min chef frågade hur jag kände inför detta?

Jag kunde bara lägga mig bakåt i kontors-stolen och skratta.

 

Dagen efter körde jag ner till Durban för att hämta min gamla chef Michelle som skulle (tack och lov) hjälpa mig att ställa allt iordning och den nya volontär-koordinatorn Kassie från Mozambique. Vi hade ett hus till de nya volontärerna ca 48 timmar innan de första anlände och jag har aldrig gjort så snabba rekryteringar i mitt liv. =) Alanna kom tillbaka en vecka senare helt plötsligt hade jag ett team av 16 personer och 22 volontärer och vi sprang runt som yra höns ett tag men ingen av volontärerna verkade märka att vi var stressade så det var mycket bra gjort!

 

Mitt i allt kom även en stor grupp av 22 studenter från USA/Canada för tre dagar som var planerat sedan länge

för att hjälpa oss med Holiday Club och Inkanyezi Crèche. Jag spenderade inte mycket tid på kontoret som ni kan förstå. Alla administrativa uppgifter fick göras på helgerna eller kvällarna.

Hur vi tog oss igenom den veckan vet jag inte riktigt men jag lyckades öppna ett försäljningsstånd för mina damer i vår support grupp och det var ett riktigt stort projekt som vi kunde bocka av.

Första och andra sucken av lättnad för min del.

 

Allt rullade på ganska bra efter det första kaoset men att vara så många i teamet gjorde att alla var osäkra på sin roll och jag var en av dem. Att ha sin gamla chef tillbaka helt plötsligt var tufft, även om jag älskar henne både som person och som chef förra året. Vi har väldigt olika ledarskapsstil och det tärde på mig mycket.

Jag blev lite vilse och hon försökte hjälpa mig genom det men det är något jag själv måste gå igenom.

 

Vi lyckades otroligt nog bygga färdigt daghemmet efter mycket svett och stress, åtminstonde till 95%

och öppningsceremonin var fantastisk!

Vi hade den på Nelson Mandela Day och den sammanförde många olika byar och alla var otroligt tacksamma

för vad African Impact gjort och allt vi hjälper dem med.

Jag var väldigt stolt (och lite nervös) när jag fattade tag om micken och höll mitt tal

till de lite över 100 personerna runt om kring mig.

Allt gick bra, nyckeln lämnades över och dörrarna öppnades för oss att

dansande gå in i klassrummet med skratt och sång.

En dag för oss alla att komma ihåg med glädje,

och den tredje och största sucken av lättnad var över för mig.

 

 

Michelle lämnade dagen efter öppningen och nu är det upp till oss att klara oss själva med dubbla projekt i minst 1½ månad. Det ska nog gå fint! Jag fick min första helg "ledig" denna helgen och

det är välbehövligt efter 6 veckor av jobb varje dag och många kvällar där jag och Michelle suttit till 22.00

för att ge alla volontärer sängar och saker att göra om dagarna.

Att äntligen få en lördag där vi bara satt vid poolen vid hotellet i stan och jag förbjöd alla att prata jobb var UNDERBART och efter det fick jag en gymlektion av min nya "personliga tränare" vilket gör

att jag inte kommer kunna gå imorgon. Det var härligt att få svettas och bli lite pushad.

Jag gick en lång promenad efteråt och ikväll blir det middag med teamet

och lite peptalk till Alanna som tråkigt nog förlorade sin morfar idag.

Mitt jobb slutar aldrig, vi lever, äter, andas och umgås med jobbet hack i häl även på kvällar och helger.

Men vi älskar det, annars skulle vi aldrig klara det en endaste vecka.

 

 En utmattad men glad Sofie lägger sig på kudden denna helg